Tillbaks till
huvudsidan


Tillbaks till
Tjernobylsidan

Tjernobylolyckan


  Efter kärnkraftsolyckan i Tjernobyl den 26 april 1986 slog ryssarna en ring runt olycksreaktorn och förklarade området för skyddszon. Men än i dag bor och arbetar människor där. Det finns såväl butik som restaurang och jordbruk i Tjernobyl.

Kärnkraftsverket i Tjernobyl ligger i Ukraina på gränsen till Vitryssland. De båda länderna delar på Tremilszonen och det är omöjligt att komma in utan tillstånd. Bilarna står i kö vid kontrollstationen, där strålningen mäter 22 mikroröntgen/timma (normalvärde 0-24). I zonen byggs vägar och en fabrik som framöver ska hantera radioaktivt avfall. I zonen finns den flera hundra år gamla villastaden Tjernobyl och kärnkraftsstaden Pripjat med sina gapande tomma höghus av betong. Hundratals byar står som spöklika monument över olyckan 1986. Närmare 150 000 människor evakuerades härifrån.

Byar grävdes ner
Vid Tjernobyls stadsgräns möter Rima Kiselitsa. Hon är informatör vid ukrainska zonadministrationen och har till uppgift att hjälpa forskare, journalister och andra besökare. För en femhundring får man en guidad tur nästan vart som helst zonen.
- Närmare 6000 personer arbetar här, säger hon vid informationen i högkvarteret. Vi är 4000 som varje natt övernattar i de evakuerades bostäder. Vi arbetar 15 dagar i streck och är därefter lediga lika länge.
Det var i augusti, några månader före avstängningen av reaktor 3 den 15 december. Nu går de alla ut i arbetslöshet.
Strålningen varierar från plats till plats, beroende på vad som föll till marken från det radioaktiva molnet. Det är omkring 36 mikroröntgen/timma i Tjernobyl, 70 i Pripjat (fast mätaren visar 200) och omkring 1000 vid kärnkraftverket, säger Rima. Ett 50-tal byar var så radioaktiva, att de efter olyckan helt enkelt grävdes ner tillsammans med radioaktiva reaktordelar och smittade fordon.

Sarkofagen fallfärdig
Omkring 800 civila har återvänt till sina byar. De trivdes inte i Kiev och den nya kärnkraftsstaden Slavutich. Hemlängtan blev för stor, så de återvände genom skogarna.
- Vi försökte övertala dem att vända men tvingades ge upp, säger Rima. På vitryska sidan bor även folk utan anknytning zonen. Det är ryssar som fördrivits från baltstaterna och vitryssar som hamnade utanför gränsen, när Sovjetmakten föll samman. De har ingen annanstans att ta vägen.
Vi lämnar högkvarteret och far i väg förbi uppodlade åkrar och hundratals betande kossor till kärnkraftverket en halvmil bort. Reaktor 5 och 6, som var under byggnad men aldrig togs i drift, möter först. Sedan följer reaktor 1 och 2. Ettan stängdes 1997 på grund av ålder och tvåan stängdes 1991 efter en brand i reaktorhallen. En trasig generator är det enda som fattas den. Reaktor 3, som stängdes av den 15 december, är sammanbyggd med den havererade reaktor 4. Bara en sex meter tjock betongvägg skiljer dem åt.
- Sarkofagen är en potentiell fara, säger Rima om den blågrå betonglåda som täcker reaktor 4. Dess hål motsvarar 250 kvadratmeter. Den är rostig och hotar att falla samman.

Radioaktivt vatten
Vattnet är största miljöfaran här. Tjernobylverket har 22 km2 kylvattensbassänger och radioaktivitet sipprar ut i floden. Det är omöjligt att bygga berg, säger Rima och menar att ingen kan stoppa det som filtreras ut genom sanden. Även smältvattnet om våren för radioaktiva partiklar ut på marken.
- Det har inte nått grundvattnet än, såvitt vi vet. Lera stoppar upp men där det är sand, rinner partiklarna igenom. Radioaktiviteten sprids även genom luften. Genom att plantera tallar försöker vi binda den vid marken.
Grundvattnet är förgiftat, visar det sig senare. Dricksvatten leds in i stora ledningar utifrån.
- Här går inte att gräva brunnar, säger Rima. Här går över huvud taget inte att gräva alls.
Vi far förbi reaktor 4 och går in i en besökshall med utställning och gästbalkong. Där kan man knäppa en turistbild av sig själv framför sarkofagen. Strålningen är 1148 mikroröntgen/timma. Vi far vidare genom Röda skogen med döda trän till staden Pripjat med sina tomma skyskrapor som förr var hem för 45 000 människor. Tystnaden är bedövande.

Att komma hem
Lesya, vår 24-åriga tolk från Kiev, evakuerades härifrån som barn. Varje natt har hon drömt mardrömmar sedan dess. Efter 14 år visar hon oss vägen till sitt hus. Vi går som genom en djungel och hon pekar ut både dagis och skola. I lägenheten på tredje våningen faller hon i gråt. Familjen lämnade allt men inget finns kvar, bara resterna av en dockvagn och en anteckningsbok som hennes mamma skrev om lillebrors första steg i. En trappa ner står grannens piano, vars toner klingar minner om liv som flytt i den tomma, övervuxna staden. Det var förmodligen för tungt att stjäla.
Vi klättrar åtta våningar upp i det forna Hotel Tjernobyl för utsiktens skull och besöker nöjesparken strax intill. Pariserhjulet snurrar sakta för vinden och de svårt nedsmittade radiobilarna är på väg att rosta bort. Vi mäter 850 mikroröntgen/timma. Tistlarna tar sig igenom asfalten och tallarna har tredubbla barr i stället för dubbla. Vi ser fordonskyrkogården och hamnen med sina rostande fartyg. Vi tittar in i övervuxna, vandaliserade stugor och besöker gamlingar vars prunkande men radioaktiva trädgårdar Rima kallar Edens lustgård. Till sist köper vi vodka som minne i livsmedelsbutiken och pratar bort en stund med gubbarna på kaféet vid Tjernobyls torg. Det är overkligt alltsammans. Dessvärre är det alldeles sant.
Monica Antonsson