huvudsidan
Tillbaks till
Tjernobylsidan
Resan
Ambulansen de kom i var den ena bil de kunnat uppbringa i Novozybkov, när det var dags att åka. Den uttjänta gamla buss, som staden vanligen representerar i, hade borgmästaren tagit till Moskva i ett viktigt ärende.
- Vi hade tur som fick tag i diesel, sa Tamara, en skolfröken i 50-års åldern som lärt sig engelska fonetiskt på egen hand. Det var tur för oss. Utan tolk klarar man sig inte i detta laglösa land. Inte ens vägskyltarna, i den mån de finns, går att läsa. Det stank av bensin i ambulansen, där de suttit hopklämda i 20 timmar. Bagageutrymmet var fullt av reservdunkar.
Vi hade fem bilar med oss, de fyra handikappbussarna från Samtrans och Taxi 020 samt ambulansen från Swedish Emergency & Resque. De var lastade från golv till tak med rullstolar, rullatorer, kryckor, medicinsk utrustning, mat, papper, barnvagnar, leksaker, målarfärg, sänglinne, leksaker och kläder. Med följde även fotografen Chris Humphrys från San Fransisco.
Tre dagar i Viborg
Vi fastnade redan i tullen. Ryssarna, som stod och väntade på andra sidan staketet, hade inte ordnat det tullfrihetsbevis de skulle haft med sig. Bilarna låstes in och vi fick ta oss till hotell Druzba i Viborg som visade sig vara ett enda stort glädjehus för finnar som åker hit utan visum för den billiga vodkans skull.
Viborg, som en gång grundades av svensken Torgils Knutsson, är intressant och marknaden erbjuder både kristall och linne till en billig penning. Saluhallen är välfylld och maten på restaurangerna förhållandevis god, men gatubilden präglas av tiggande gatubarn och drogmissbruk.
Efter tre dygn fick vi order om att infinna oss i tullen och några timmar senare var vi inne i Ryssland med bilarna. Vi grupperade oss med den ryska ambulansen först och den svenska sist. På så vis kunde vi vid behov köra med blåljus och sirener. Inbördes höll vi kontakt med walkie talkies.
Punktering och kabelbrand
Vi hade passerat St Petersburg och det började mörkna, när en av de tungt lastade bussarna fick punktering och plöjde ner i den lösa vägrenen. En rysk lastbil drog upp den och däcket lagades med några punkteringssatserna från Vallentuna Motor. Tack för dem! En förbipasserande bil hade en pump i skuffen, så ryssarna pumpade in luft för hand, som om bilen varit en cykel.
Vi tog in på ett motell. Att övernatta på ryska, mörka vägar medför stor risk för rån. Nästa dag kom vi bara några mil, innan en av bussarna drabbades av kabelbrand. Ryssarna skarvade och lindade varenda kabel. Sedan gick bilen som en klocka mot Novgorod, vikingarnas nordliga fäste.
Novgorod är en överraskning. Husen är vackra och i den gamla fästningen kremlin sträcker Sofiakatedralen sina förgyllda kupoler mot himlen. Här samlas finklädda människor om sommarkvällarna för att vandra i parken eller dansa på gatorna. Men här sitter även unga grabbar och tigger. De har återvänt från Tjetjenien - levande men stympade. Småpojkarna som tiggde vid hotellet och råkade få några finska mark kom tillbaka och bad om att få växla.
Spår av vikingar
De ryska vägarna är förhållandevis bra. Det finns såväl bensinstationer som matställen. Inget överdåd dock. En restaurang fick stänga, sedan vi ätit lunch. Maten tog helt enkelt slut. Och billigt är det, för den som har dollar.
Färggranna stugor och vackert utsmyckade busshållplatser kantar vägarna. Husen präglas av sin snickarglädje och är nästan alltid sammanbundna av höga plank. Bakom skymtar köksträdgårdarna som gav Ryssland sitt vikingatida namn - Gårdarike. Ryssland blev det sedan Rurik och hans bröder från Roslagen - kanske från Vallentuna - hade värvats hit som storfurstar på 800-talet. Överallt syns spår av de svenske.
Stadsborna ser välbeställda ut och på landsbygden möter gubbar och gummor som i Sverige för 60-70 år sedan. Plötsligt kan promenerande storkar eller hundratals kor spärra vägen. Naturen är bitvis bedövande vacker men åkrarna är dåligt uppodlade. Det som råkar finnas där får växa och bli till hö. Först i de kontaminerade områdena vajar säden frodig för vinden. Jorden är Europas bördigaste, så den odlas trots radioaktiviteten som förgiftar den. Alla vill glömma och gå vidare.
Ryssarna fixade allt
Färden gick vidare söderut och efter 25 mil exploderade däcket vi lagat vid St Petersburg. Det började mörkna, så vi lämnade bilen med de beväpnade ryska poliserna och tog av mot Velikije Luki, där vi tog in på hotell. Medan vi sov, lyckades ryssarna skaffa nya hjul och byta ut dem också. Det enda vi behövde göra var att betala. De hade inga pengar med sig, varken till drivmedel, hotell eller mat. De sov i bilarna och tog inte emot en smula, förrän hungern tvingade dem. Bara Tamara tog emot ett hotellrum. Efter några dagar upptäckte vi att de ryska männen turades om att sova vid hennes sida.
Vi kunde så småningom sätta kurs mot Smolensk, där Juri Gagarin föddes och där vikingarna fanns i tusentals, när det begav sig. Här körde vi fel. Ryssarna vägrade gå efter våra kartor och deras egna stämde inte. Det var ren strategi i Sovjetstaten, där ingen skulle hitta varken in eller ut. Efter en natt i Smolensk fortsatte vi mot Brjansk. Därifrån är det bara 15 mil till Novozybkov. Vi åt lunch på en mack och förberedde vårt intåg i staden.
Med tjutande sirener
Efter nio dagars äventyr, körde vi med tjutande sirener in i Novozybkov. Vi var väntade. Folk samlades på gatorna och poliserna vinkade. Utanför hotell Iput stod småflickor i fina klänningar. De neg och räckte fram blommor, medan TV-kamerorna surrade. "Varför gör ni det här? Hur kommer det sig att ni åker in i de kontaminerade zonerna frivilligt?" Ja, varför?
Lasten lossades i likvidatörernas högkvarter. Vi for till sjukhuset med handikapphjälpmedel, medicinsk utrustning, leksaker och barnkläder. Vi stämde träff med likvidatörerna och änkor till dem som dött och delade rättvist ut vad vi hade av mat och kläder. Vi var just klara med det, när ett häftigt åskväder bröt ut som fick tak att flyga av och stolpar att falla omkull. Ljuset slocknade i hela Novozybkov.
Vi tog oss tillbaka till hotellet. Där satt vi halva natten, i skenet från ett enda stearinljus, och lyssnade till likvidatörernas fasansfulla berättelser från Tjernobyl. Deras medelålder var 33 år den gången. De fick alla sin hälsa förstörd.
Sjukhuset i Novozybkov fick sin ambulans och Chernobyl Unions ordförande Vladimir Kozhevnikov valde en Ford transit till likvidatörerna. Övriga bilar gick till stadshuset, kvinnokliniken och barnhemmet "för utflykter till den friska zonen".
- Tänk, sa Tamara Roschova efteråt. Tack vare de här bilarna har fem män, som tidigare var arbetslösa, fått jobb. Nu kan de försörja sina familjer.
Monica Antonsson