Vallentunas nya kommunalråd,
vem är det egentligen?
Sten-Åke Adlivankin. Rimma på det den som kan! De mörkblå tänkte sannerligen inte på oss revymakare, när de utsåg Birgitta Almlöfs efterträdare. Han är tämligen belåten för det, kommunalrådet. Han tror att han går säker! Men vem är han då, denne moderat som från och med årsskiftet styr vår kommunala skuta?
Han har delvis ryska rötter, visar det sig. Därav namnet. Det finns bara åtta Adlivankin i Sverige, enligt telefonkatalogen. Och alla är de släkt.
- Pappas farmor - Mania - föddes i St Petersburg i slutet av 1800-talet. Hennes far var ryss men mamman kom från Dalarna. Dessvärre ville Mania och hennes syskon sällan prata om livet i Ryssland. Hon var ogift mor. Det kanske berodde på det.
Om sin ryska anmoder från Dalarna vet Sten-Åke följaktligen ingenting. Det är emellertid inte särskilt ovanligt med svenska i St Petersburg då. Där fanns tvärtom en ganska stor svensk koloni. Företag som ASEA, SKF och LM Eriksson blomstrade och familjen Nobels fabriker var Rysslands största verkstadsindustri. St Petersburg hade svenska föreningar, skolor, restauranger, sjukhus och tidningar fram till ryska revolutionen 1917. Då tog bolsjevikerna makten och svenskarna ombads lämna landet. Tusen rubel var allt de fick med sig. All fast egendom belades med exportförbud.
Dunkla ryska rötter
- Manias pappa var körsnär, säger Sten-Åke. De hade gott om pengar och bodde i ett stort hus. Hon lämnade Ryssland före sekelskiftet med sin bror och syster. De bosatte sig i Finland, där de drev hotell i såväl Tammerfors som Helsingfors. Så småningom kom de till Sverige och systrarna slog sig ner i Göteborg, där de drev skönhetssalong.
- De blev över 90 år alla tre, så jag har träffat dem.
Syskonen Adlivankin tog sin historia med i graven. I dag är den svår att rekonstruera.
- Via internet har jag hittat en Adlivankin i Israel. Hans familj bodde i St Petersburg på 1800-talet och hans farfar hade berättat, att de var mycket välbeställda tack vare familjen Adlivankin. Denne hade lejt den här mannens förfader att inställa sig till militärtjänst i sonens ställe. Förfadern ställde upp och blev småningom adopterad av familjen Adlivankin.
Mer än så vet inte Sten-Åke om sitt ryska ursprung. Och han har aldrig besökt St Petersburg. Ryska revolutionen resulterade som bekant i Sovjetunionen som i över 50 år kom att avskärma Ryssland från den övriga världen.
Uppväxt i Vallentuna
Sten-Åke föddes hösten 1956 i trakten av Sandviken. Tre år gammal kom han till Vallentuna, där familjen bosatte sig i ett hus vid Gläntastigen. Skolbuss fanns inte, så Sten-Åke fick traska och gå till Prästgårdsskolan i Täby Kyrkby. Först 1965 började han klass tre i Vallentuna Centralskola, som Hjälmstaskolan hette då.
- Min lärare, Ingrid Jägerhult, var toppen. Och det hände ibland att förre rektorn, Josef Andersson, vikarierade. Ibland fick man hälsa på rektorn, Nils Sjöström. Man var ju grabb. Man gjorde hyss…
På högstadiet mötte ett betydligt tuffare klimat. Med hundratals nya elever och en lärare för varje ämne kom anonymiteten som ett brev på posten. Borta var tryggheten och betygen blev därefter.
- I mina ögon var högstadiet en katastrof, säger Sten-Åke. Det var ett utmärkt sätt att ta död på läslusten.
Säljare som lyssnar
Efter grundskolan fick han anställning i ett handelshus med uppgift att ta fram företagets skeppningshandlingar för all export till Japan. Ett halvår senare fick han även ta hand om flygfrakterna. Han gjorde värnplikten vid P18 i Göteborg och gifte sig med Birgitta. De har barnen Niklas, 20, och Liselotte, 17, och bor numera vid Fornminnesvägen. Men åter till karriären:
Sten-Åke blev säljare och säljchef med uppgift att bygga upp säljorganisationer, ett jobb som mest handlar om problemlösning. Efter snart 30 år i branschen är han en mästare på att sälja allt från bilar till uppslagsverk - han har bland annat varit försäljningschef för SLT-Focus.
- Folk tror att försäljning är att kunna prata. Det är tvärtom. Viktigast är att lyssna. En försäljare ska inte prata mer än nödvändigt.
Lokala förtroendeuppdrag
Sten-Åke var ointresserad av lokal politik, tills grannen Leif Öhman 1997 lyckades övertala honom att gå med i moderaterna. Tämligen omgående blev han ersättare i socialnämnden, där han efter valet 1998 blev vice ordförande. När Mikael Baecklund avgick som ordförande för Grundskolenämnden fick Sten-Åke även ta över ordförandeklubban där. Som om det inte vore nog, är han sedan tre år ordförande för Vallentunamoderaterna. Dessutom representerar han kommunen i Roslagens Polisnämnd.
- Jag funderade länge, innan jag tackade ja. Jag har aldrig stått efter att bli något politiskt. Jag ville bara vara med och göra kommunen lite bättre.
Det är fortfarande målet, säger han. Han vill bo här och därför ha en bra kommun. Att fiska röster genom att göra och säga smarta saker är honom främmande. Kanske är det just därför som han, efter en spikrak karriär, blivit kommunstyrelsens ordförande och Vallentunas kommunalråd.
Stora löneskillnader
- Jag visste att jag var en tänkbar kandidat och tackade ja direkt, när jag fick frågan. Det är härligt att få jobba på heltid med det man ägnar fritiden åt.
Månadslönen på 41 800 kronor i månaden är både högre och lägre än de löner han haft förr. Kommunens ledande tjänstemän har emellertid upp till 50 procent mer. Kommundirektör Kjell Johansson lyfter exempelvis omkring 60 000 kronor varje månad.
- Jag är fullkomligt nöjd, säger Sten-Åke. Jag tycker bara att löneskillnaderna är en konstig signal. Genomsnittslönen för Vallentunaborna uppgick 1998 till omkring 12 300 kronor för kvinnor och 18 700 för män.
Sten-Åke säger vad han menar och förordar följaktligen rak kommunikation.
- Jag blir skogstokig, när folk ska tolka det man sagt till något annat än det var. Jag svänger mig aldrig med fina ord. Säger jag att jag mår bra, så gör jag det också. Så ska de kommunala protokollen se ut framöver. Det ska inte råda någon som helst tvekan om vad som menas.
Politiker och tjänstemän
Sten-Åke menar att kommunens tjänstemän ibland svänger sig med främmande ord som om de drevs av ett behov att göra sig betydelsefulla. När exempelvis läraravtalet skulle förnyas, hette det, att det gamla skulle prolongeras (förlängas) om inget nytt kom till stånd.
- Man drog på munnen, när somliga politiker tog efter. I min värld behövs inga konstiga ord. Jag vet vem jag är och har inget behov av att göra om mig. Man måste förstå sitt uppdrag - att göra det så enkelt som möjligt för kommuninvånarna. Dessutom måste det finnas en klar gräns mellan politiker och tjänstemän. Politikerna har tjänstemannakåren under sig. De ska inte göra sig mer märkvärdiga än vad de är. Speciellt inte om de som har 50 000 kronor i månaden för att göra sitt jobb.
I Sten-Åkes vision är Vallentuna en bra kommun som hela tiden förbättras. Det ska framför allt bli enklare för företag som vill etablera sig här. Ingen ska som nu behöva vänta på besked i flera år. Det kommunala uppdraget ska ses över och verksamheter konkurrensutsättas.
- Målet är inte att privatisera utan att få fram så bra verksamheter som möjligt i privat eller kommunal regi.
Kommunalrådsfisk
Privat gäller familjen som åker gärna norrut på semester. Sten-Åke tycker om att fiska och spelar dessutom gärna boule. Det intresset har han ärvt av pappa Jean som tack vare boulespelet var god vän med prins Bertil.
- Jag lagar gärna mat, säger Sten-Åke. Men det ska vara lite speciellt. Vardagsmatlagning är jag inte särskilt road av.
Favoriträtten är fisk, visar det sig, och Sten-Åke bjuder på ett recept.
- Lägg filéer i en smörad form. Häll över grädde och vitt vin. Garnera med räkor och bryta champinjoner och grädda i 20 minuter. Det är omöjligt att misslyckas!
Monica Antonsson